Insändare: För vem står fackförbunden upp?

För oss som arbetar inom ambulanssjukvården har det inneburit en stor och kostsam omställning. Gamla kollegor har av flera olika anledningar tvingats sluta och några få nya har tillkommit. Scheman har bytts och många är vi som plötsligt har svårt att få ihop livspusslet.

Vi är många som är missnöjda. Arbetsledning, sjuksköterskor samt tredje man, det vill säga patienter och anhöriga.

Vi som är tvingade till förändringen upplever att vi alltid är på jobbet. Långa dagar har inte lett till känsla av mer återhämtning utan snarare tvärtom. Att som förut kunna arbeta ett dygn med vila mellan larmen och tre, fyra dagars ledighet efteråt, eller som idag arbeta dubbelt så ofta med 12 eller 13 timmars arbetspass och att på så vis varken jobba dag eller natt utan lite av båda. Och när vi nu byter bemanning två gånger per dygn och dessutom i en tid då belastningen är hög, har det gett upphov till mycket övertid. Det resulterar ofta i både en och två timmar och i värsta fall upp till 7-8 timmars övertid om det blir en överflyttningsresa i slutet av arbetspasset.

Vi har tidigare skrivit om avställda ambulanser på grund av denna av fack och SKR påtvingade personalbrist. Hur det gått exakt vet vi inte då det är svårt att komma åt exakta siffror. Arbetsgivaren uppger att de skriver avvikelser på avställda ambulanser och att det så här långt uppgått till 20-25 procent planerat stillastående ambulanser. Har de kommit med i statistiken? Det vet vi inte.

Hur många ytterligare ambulanser står varje dag på grund av sjukdom? Det vet vi inte heller. Kommer vi någonsin att få veta?

I dag är målet att vid livshotande tillstånd, prio 1, ska vi nå större delen av befolkningen inom 20 minuter. Klarar vi det med dagens bemanning? Vi vet inte för vi har ingen tillgänglig statistik. Men man kan anta att om det står 2-3-4 ambulanser obemannade kommer inte målen att uppnås och chansen till överlevnad minskar drastiskt. Likaså kommer risken för bestående men att öka proportionerligt med förlängd framkörningstid. 

När vi nu går över i februari månad är det dags för nästa steg i arbetstidsförändringen. Nu är det dags för undersköterskor, LSS-personal, räddningstjänst och läkare att förändra sina scheman. Hur mycket mer skada ska tillåtas på fungerande arbetsplatser, hur många i personalen ska tvingas säga upp sig och hur mycket ska det få kosta att driva igenom ett fackligt avtal? 

Kommer vi med redan färre ambulanser fortsatt kunna få hjälp av räddningstjänsten, eller kommer de också tvingas prioritera arbetsuppgifter?

Hur mycket prestige ligger det i att till varje pris få rätt? Att få rätt i ett hittepåavtal som parterna beskyller EU för att tvingat fram. Men som i själva verket dragits fram av framför allt SKR, Kommunal och Vårdförbundet. Där man likt ett barn som gömmer sig bak kjolarna till mamma i stället gömmer sig bakom EU – trots att EU själva gång på gång förklarat att den svenska tolkningen av arbetstidsdirektivet helt och hållet är Sveriges och att det finns utrymme för avsteg i samma direktiv.

Räddningstjänsten över stora delar av landet står nu upp och vägrar rätta in sig i ledet. De söker dispens och de fortsätter jobba enligt tidigare schema.

De som framtvingat avtalet har också hittat på att det går att söka dispens hos något de själva skapat. Arbetstidsnämnden. De (som i mångt och mycket är tagna ur samma organisation som framtvingat dispensansökningsförfarandet) påstår sig vara förvånade över antalet dispenser som inkommit. De menar att de trodde det bara skulle bli några få. Nu är de så överhopade att de inte hinner utan får lägga dispensansökningarna på vänt. Man arbetar långsamt då varje beslut kan bli vägledande och trots att dispens kunnat sökas sedan månader lär det bara ha fattats beslut kring två ansökningar. Dessa har inte offentliggjorts och kanske värst av allt: arbetstidsnämndens beslut kan inte överklagas.

Vi är nu många som undrar: För vem står fackförbunden upp? Varför tror man sig förstå bättre än sina medlemmar? Med vilken rätt ger man sig på att rasera en väl fungerande verksamhet som man inte kan eller förstår? Sist men inte minst...när man förstår att något blivit fel, varför inte göra om, göra rätt?