För vem stÄr fackförbunden upp?

Om nÄgra dagar gÄr vi in i februari och det Àr fyra mÄnader sedan det framförhandlade arbetstidsdirektivet pÄtvingades oss sjuksköterskor.

"Vi Àr mÄnga som Àr missnöjda. Arbetsledning, sjuksköterskor samt tredje man, det vill sÀga patienter och anhöriga", skriver HÄkan Eriksson Sandor, ambulanssjuksköterska inom Region Kalmar nÀr det Àr dags för nÀsta fas i den omdiskuterade arbetstidsförÀndringen.

"Vi Àr mÄnga som Àr missnöjda. Arbetsledning, sjuksköterskor samt tredje man, det vill sÀga patienter och anhöriga", skriver HÄkan Eriksson Sandor, ambulanssjuksköterska inom Region Kalmar nÀr det Àr dags för nÀsta fas i den omdiskuterade arbetstidsförÀndringen.

Foto: Dennis Pettersson

InsÀndare2024-01-30 06:00
Det hĂ€r Ă€r en insĂ€ndare. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

För oss som arbetar inom ambulanssjukvÄrden har det inneburit en stor och kostsam omstÀllning. Gamla kollegor har av flera olika anledningar tvingats sluta och nÄgra fÄ nya har tillkommit. Scheman har bytts och mÄnga Àr vi som plötsligt har svÄrt att fÄ ihop livspusslet.

Vi Àr mÄnga som Àr missnöjda. Arbetsledning, sjuksköterskor samt tredje man, det vill sÀga patienter och anhöriga.

Vi som Àr tvingade till förÀndringen upplever att vi alltid Àr pÄ jobbet. LÄnga dagar har inte lett till kÀnsla av mer ÄterhÀmtning utan snarare tvÀrtom. Att som förut kunna arbeta ett dygn med vila mellan larmen och tre, fyra dagars ledighet efterÄt, eller som idag arbeta dubbelt sÄ ofta med 12 eller 13 timmars arbetspass och att pÄ sÄ vis varken jobba dag eller natt utan lite av bÄda. Och nÀr vi nu byter bemanning tvÄ gÄnger per dygn och dessutom i en tid dÄ belastningen Àr hög, har det gett upphov till mycket övertid. Det resulterar ofta i bÄde en och tvÄ timmar och i vÀrsta fall upp till 7-8 timmars övertid om det blir en överflyttningsresa i slutet av arbetspasset.

Vi har tidigare skrivit om avstÀllda ambulanser pÄ grund av denna av fack och SKR pÄtvingade personalbrist. Hur det gÄtt exakt vet vi inte dÄ det Àr svÄrt att komma Ät exakta siffror. Arbetsgivaren uppger att de skriver avvikelser pÄ avstÀllda ambulanser och att det sÄ hÀr lÄngt uppgÄtt till 20-25 procent planerat stillastÄende ambulanser. Har de kommit med i statistiken? Det vet vi inte.

Hur mÄnga ytterligare ambulanser stÄr varje dag pÄ grund av sjukdom? Det vet vi inte heller. Kommer vi nÄgonsin att fÄ veta?

I dag Ă€r mĂ„let att vid livshotande tillstĂ„nd, prio 1, ska vi nĂ„ större delen av befolkningen inom 20 minuter. Klarar vi det med dagens bemanning? Vi vet inte för vi har ingen tillgĂ€nglig statistik. Men man kan anta att om det stĂ„r 2-3-4 ambulanser obemannade kommer inte mĂ„len att uppnĂ„s och chansen till överlevnad minskar drastiskt. LikasĂ„ kommer risken för bestĂ„ende men att öka proportionerligt med förlĂ€ngd framkörningstid. 

NĂ€r vi nu gĂ„r över i februari mĂ„nad Ă€r det dags för nĂ€sta steg i arbetstidsförĂ€ndringen. Nu Ă€r det dags för undersköterskor, LSS-personal, rĂ€ddningstjĂ€nst och lĂ€kare att förĂ€ndra sina scheman. Hur mycket mer skada ska tillĂ„tas pĂ„ fungerande arbetsplatser, hur mĂ„nga i personalen ska tvingas sĂ€ga upp sig och hur mycket ska det fĂ„ kosta att driva igenom ett fackligt avtal? 

Kommer vi med redan fÀrre ambulanser fortsatt kunna fÄ hjÀlp av rÀddningstjÀnsten, eller kommer de ocksÄ tvingas prioritera arbetsuppgifter?

Hur mycket prestige ligger det i att till varje pris fĂ„ rĂ€tt? Att fĂ„ rĂ€tt i ett hittepĂ„avtal som parterna beskyller EU för att tvingat fram. Men som i sjĂ€lva verket dragits fram av framför allt SKR, Kommunal och VĂ„rdförbundet. DĂ€r man likt ett barn som gömmer sig bak kjolarna till mamma i stĂ€llet gömmer sig bakom EU – trots att EU sjĂ€lva gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng förklarat att den svenska tolkningen av arbetstidsdirektivet helt och hĂ„llet Ă€r Sveriges och att det finns utrymme för avsteg i samma direktiv.

RÀddningstjÀnsten över stora delar av landet stÄr nu upp och vÀgrar rÀtta in sig i ledet. De söker dispens och de fortsÀtter jobba enligt tidigare schema.

De som framtvingat avtalet har ocksÄ hittat pÄ att det gÄr att söka dispens hos nÄgot de sjÀlva skapat. ArbetstidsnÀmnden. De (som i mÄngt och mycket Àr tagna ur samma organisation som framtvingat dispensansökningsförfarandet) pÄstÄr sig vara förvÄnade över antalet dispenser som inkommit. De menar att de trodde det bara skulle bli nÄgra fÄ. Nu Àr de sÄ överhopade att de inte hinner utan fÄr lÀgga dispensansökningarna pÄ vÀnt. Man arbetar lÄngsamt dÄ varje beslut kan bli vÀgledande och trots att dispens kunnat sökas sedan mÄnader lÀr det bara ha fattats beslut kring tvÄ ansökningar. Dessa har inte offentliggjorts och kanske vÀrst av allt: arbetstidsnÀmndens beslut kan inte överklagas.

Vi Àr nu mÄnga som undrar: För vem stÄr fackförbunden upp? Varför tror man sig förstÄ bÀttre Àn sina medlemmar? Med vilken rÀtt ger man sig pÄ att rasera en vÀl fungerande verksamhet som man inte kan eller förstÄr? Sist men inte minst...nÀr man förstÄr att nÄgot blivit fel, varför inte göra om, göra rÀtt?