Flera av mina kusiner pÄ pappas sida deltog och vid minnesstunden efterÄt konstaterade vi att nu Àr det vi som Àr Àldst. Lite svÄrt att ta till sig, tyckte min ena kusin. Och det hÄller jag med om.
I kyrkan sjöng vi naturligtvis psalm 297, med orden "Tidevarv komma, tidevarv försvinna, slÀkten följa slÀktens gÄng". Precis som det Àr. Men nÀr man stÄr mitt uppe i livet Àr det kanske inte sÄ lÀtt att greppa detta, att vi bara Àr en lÀnk i en lÄng kedja med de som varit före oss och de som kommer efter.
Nu ska jag inte bli högstĂ€md. Ăven om min fasters död kom ganska plötsligt var den inte helt ovĂ€ntad. Ăr man 90 Ă„r Ă€r det kanske mer en tidsfrĂ„ga nĂ€r liemannen ska komma pĂ„ besök. Men jag har nog inte tagit in det helt Ă€n, vi planerade ju för att jag skulle besöka henne i sommar. Nu nĂ€r pandemin Ă€r över.
En begravning i slÀkten Àr ocksÄ ett tillfÀlle att samlas. Numera ses vi nÀstan bara pÄ begravningar och sÄ Àr det kanske för de flesta i min Älder.
Sorgen tog inte överhand och vi kunde sÀga till varandra nÀr vi skulle skiljas Ät att det var roligt att trÀffas. Och just nÀr vi sÀger det kommer vi pÄ att man kanske inte ska uttrycka sig sÄ nÀr vi alldeles nyss har jordfÀst vÄr faster och moster. Men det Àr ju sÄ det kÀnns, trots sorgen.
Under besöket bodde jag hos min bror och vi Äkte tillsammans till begravningen. Det har vi gjort förut, nÀr vÄra förÀldrars syskon begravts. Eftersom flera av mammas syskon Ànnu lever kommer vi att göra sÄ fler gÄnger, det Àr vi överens om.
För oss tvÄ blev det ocksÄ en resa tillbaka till barndomen och byn dÀr vi vÀxte upp. Bara för att ta en titt. PÄ huset dÀr vi bodde, pÄ gÄrden dÀr min bror arbetade ett tag. Jag ville ocksÄ Äka sakta förbi en gÄrd dÀr jag varit mÄnga gÄnger som barn hos en lekkamrat. Det Àr 50 Är sedan jag flyttade hemifrÄn och barndomskamraterna Àr inte heller kvar.
"Ska vi Äka upp hÀr pÄ berget?" frÄgade brorsan strax innan vi kom till grusvÀgen pÄ höger sida. Ja, det klart jag ville. En grusvÀg uppför en brant backe och nÄgon kilometer in pÄ den ligger nÄgra hus dÀr vi hade kompisar pÄ 60-talet. DÀr har jag inte varit sedan jag en sommardag för ungefÀr 55 Är sedan fick sladd pÄ cykeln i gruset pÄ vÀg nerför backen och slog upp bÄde knÀn och klÀder.
De tio milen pÄ vÀg hemÄt pÄ kvÀllen pratade vi bara barndomsminnen. SÄ det blev trots allt en fin resa.