Mitt första problem uppstod redan hemma. Vad skulle jag ha på mig? Vanliga kläder kändes oengagerat. Fotbollskläder kändes FÖR engagerat. Det fick bli träningstights och en vit t-shirt. Lite halvengagerat så där. Perfekt! Än så länge höll jag mig inom kategorin ”lagom”.
Men så var det dags för match. Jag som spelat fotboll i hela min ungdom kände plötsligt ett litet sug efter att få köra igång. Vi var för många föräldrar så det blev genast en tävling till avbytarbänken. Själv stannade jag med glädje kvar på planen, men gav såklart sken av att vara väldigt nonchalant inställd till det. Sedan drog matchen igång. Barnen sprang i flock. Jag fick bollen och hade god lust att springa mot mål, men jag passade snabbt iväg bollen för att motstå frestelsen. Puh. Det verkade gå bra. Hela tiden försökte jag lyssna på mantrat ”lagom Amanda. Lagom Amanda”. Men någonting hade väckts inom mig och egentligen ville jag dribbla av varenda unge. Bollen kom till mig. Några steg kunde man väl få springa i alla fall?
Jag tog fart och gjorde en kroppsfint på ett barn och rusade förbi. Direkt kände jag att det var för mycket. Jag insåg att jag måste kompensera det här. Snabbt lät jag ett barn ta bollen. Lite väl dramatiskt sa jag ”åh nej” och sprang sakta efter för att visa föräldrarna att jag såklart förstod grejen. När det var byte satte jag mig ofrivilligt på bänken medan andra föräldrar suckade ljudligt över att behöva spela. Det verkade vara någon oskriven regel att vi föräldrar skulle visa varandra att det här var något vi bara gjorde för barnens skull så jag kämpade för att dölja min upprymdhet. Ju mer jag spelade desto större blev frestelsen att få lägga i en växel till. Flera gånger dribblade jag mig fram till målet och gjorde sedan en lös bredsida till målvakten. Efter varje ryck kompenserade jag med att göra något dåligt. Jag kände att jag hittade en bra balans. Barnen vann såklart och det var frid och fröjd. En lagkamrat följde med min dotter hem för att leka. Då kom kommentaren.
"Varför sprang du så himla fort på fotbollen?"
Det var då jag förstod att jag trots allt nog hade misslyckats med det där ”lagom”. Nästa föräldramatch sätter jag mig mer än gärna på avbytarbänken. Eller inte…